Tillbaka på jobbet efter tre dagars semester och möttes av 91 olästa email. PUST! Bara att kavla upp armarna och kicka igång jobbdagen. Ni hittar mig framför datorn!

Kärlek
Sara

Det är lätt att glömma vilket land man befinner sig i när man jobbar på IKEA. Varje morgon när jag kommer till jobbet möts jag av ett stort "hej"

På vägen till hissen blir jag påminnd om var hemma är.

Lunch äter jag ofta i IKEA butiken. Där blir jag välkomnad på svenska, blir erbjuden köttbullar och får njuta av en bild på vår vackra huvudstad.

I matsalen har jag utsikt över platsen där jag trivs bäst, "öppna landskap". I fönstret står en dalahäst och blickar ut över den 5 filiga vägen.

Men så återvänder jag till min arbetsplats och tittar upp på mina kollegor. Helt plötsligt råder det inga tvivel om var jag befinner mig…..






In China!




Kärlek
Sara

Just nu håller vi på med den årliga utvärderingen av alla anställda inom IKEA shared service, Shanghai. Precis som i Sverige ska vi chefer ge feedback till våra anställda, diskutera hur jobbet går, vart man vill, lön etc. Förutom det ska även varje anställd får ett betyg mellan 1 och 5. 20% ska tilldelas de högsta betygen, 20% de lägsta vilket innebär att vi chefer får göra detta ihop. Skumt tycker jag som aldrig hört talas om att anställda får faktiska sifferbetyg… Men jag förstår det, mina kollegor gillar att göra allt konkret och mätbart, även abstrakta ämnen så som "IKEA kulturen". Vi kommer alltså ge folk betyg i hur mkt de anpassat sig till IKEA kulturen….. Ja, ja.


Vi har många skillnader i tankesätt vilket blir mycket tydligt när vi ska betygsätta värderingar. Min chef hävdar bland annat att man inte kan ge annat än medelbetyg till någon som varit mammaledig. De har ju varit borta I hela 3 månader. För en gång skull lyckades jag faktiskt behärska mig och därmed med hjälp av saklig argumentation ändra denna tankesyn. Heja mig!  Nu kan även mammor få höga betyg!


Ser fram emot att se vad jag får för betyg.

IKEA Shared Service, Shanghai. Ser du mig?



Kärlek
Sara

Jag känner att jag måste gå vidare med mitt inlägg om den stora frågan "att jobba eller att inte jobba". Inget annat inlägg har lett till så många kommentarer och åsikter, både här och på facebook. Åsikterna verkar vara många, någon tycker att jobb är ett måste för ett tillfredställande liv. Andra menar att lyckan kom då de slutade jobba.

Jag tror inte att jobb nödvändigtvis måste vara vägen till självförverkligande och utveckling. Därmed är det inte sagt att pilla naveludd åtta timmar om dagen är stimulernade. Men det finns ju så mycket annat livet har att erbjuda förutom jobb. Så många projekt, drömmar som inte behöver ligga inom ramen arbete. Jag tror att det är viktigt att finna sin passion, om den sedan går under kategorin jobb känns för mig mindre relevant (förutsatt att man har möjlighet ekonomiskt). Jag tycker nästan att det är lite sorgligt att vi måste identifiera så med vårt yrke, att "vad jag gör" nästan är viktigare än "den jag är".

Sedan har "anonym" en viktig poäng som är självstädighets-synpunkten. Även Ida är inne och nuddar vid ämnet. Då jag inte längre jobbar för pengar så jobbar jag faktiskt till en viss del för känslan av självständighet, ännu mer för att invistera i framtiden. Jag är mycket medveten om att lyxen att inte behöva jobba för pengar endast finns så länge vi bor i Kina och det tänker vi inte göra för evigt :-).

Slutligen tycker jag att min fina vän Laurel verkligen har en poäng när hon citerar en annan klok människa: "A job is something you do for money and only think about from 9-5, a career is something you do for advancement and promotion, to prove something to yourself, or to other people, or to feel important. But a calling is something you do only because it fulfills you, it is a passion and something you would do even if you didn't get money or recognition from it."

Jag hade ett utveklignssamatal med mina chefer för någon vecka sedan. Min chef sa då till mig "find your passion and I will help you to reach it". I ♥ the IKEA way! Bara en liten detalj kvar. Måste hitta min "passion". Tror du att jag kan hitta den under sängen, eller kanske bakom BILLY bokhyllan i gästrummet? Man kan få migrän för mindre…

Kärlek
Sara

Det här med att jobba, är det så himla häftigt?

Som svensk ung ambisiös och DUKTIG kvinna så har det aldrig funnits någon annan tanke, plan eller värld än den som karriärista. ALLA jobbar ju! Jag har aldrig ens funderat över att jobba/inte jobba, det låter ju lika banalt som att välja mellan att borsta eller inte borsta tänderna. Det är ju något man gör, man andas, äter, skiter och JOBBAR!!!

Sedan flyttade jag till Kina. Träffade många människor (läs nästan bara kvinnor) som inte måste infinna sig på kontoret klockan nio varje morgon. De är inte lata, korkade eller arbetslösa, de bara jobbar inte. Jag jobbar i Kina och för fösta gången i mitt liv jobbar jag fast jag inte BEHÖVER. Hyran kommer att betalas, maten kommer finnas på bordet och jag kommer ha råd med nya stövlar även om jag väljer att stanna hemma. Jag kan stolt erkänna att min lön faktiskt gör en liten skillnad, men det vore lögn att säga att vi behöver den för att överleva, det gör vi inte. Så varför sitter jag inne på kontoret en solig höstdag och skickar "viktiga" mail? Visst, jag investerar i framtiden, bygger min karriär och ser till att jag är nästan SJÄLVSTÄNDIG (Ja, jag har lyssnat på alla kloka visdomsord). Jag trivs på jobbet och jag är så stolt över att ha nått mitt mål; att bli IKEA anställd i en projektledarroll. Men när det kommer till kritan när det bara gäller mig och tjejen jag ser i speglen varje morgon så kan jag inte låta bli att undra:

Är meningen med livet att vara en kontorsråtta?

Jobbig fråga. Mycket jobbig för mig som alltid identifierat mig med karriäristor i höga klackar och med en svart portfölj i handen. Jag ska ju göra karriär, slå mig fram bland alla män och lyckas! Men har kanske glömt att ställa mig själv frågorna "lyckas med vad och varför"?! Så för att glömma de jobbiga frågorna som snurrar i mitt huvud kastar jag över några till dig:

Om du inte behövt pengarna, hade du jobbat då?
Om inte, vad hade du gjort istället?

Kärlek
Sara