Alltså, jag håller på att spricka här. Ni som känner mig vet att när jag tycker någonting så kan jag bara inte hålla tyst. Just nu tycker jag så mycket och får använda all min energi för att inte kläcka ur mig något dumt.

This is the story. En av mina kollegor har nu gråtit varje morgon hela veckan. Anledningen; hon får inte en katt för sin mamma.  Ja, du läste rätt. Ja, hon sitter på jobbet. Ja, hon är vuxen. Nej, det är inget skämt.  Jag har aldrig gillat djur så jag har aldrig gråtit över en katt jag inte fick. Men mina syskon har, speciellt min syster. Då var hon ca 10 år. Notera att min syster grät hemma, inte i skolan.

Jag försökte muntra upp min kollega med lite choklad och med orden "men när du gifter dig, då kan du ha en katt". Hon svarade "nej, får då ska jag ha barn och då får jag inte ha en katt för min mamma". Jag vet att kulturerna är olika, att kineser ofta bor med sina föräldrar hela livet och att de har en otrolig respekt för sina föräldrar. Me, HERRE GUD, get a life! 25 år och gråter på jobbet för att hon inte får en katt för sin mamma. Get a grip!

Som sagt, jag gör mitt bästa för att försöka hålla min åsikter inom mig. Att inte förslå att hon kan faktiskt flytta hemmifrån (hon får inte för sin mamma). Jag tänker inte berätta att jag flyttade hemifrån så fort jag slutade gymnasiet och att det var över 10 år sedan mina föräldrar bestämde över mitt liv. Jag kommer att hålla mina åsikter om vikten av frihet inom mig och istället bara erbjuda lite tröstchoklad.

Kärlek
Sara