Är hemma från jobbet idag. Inte säker på att jag har feber längre men känner mig fortfarande ganska kass. För mig är te ett måste när jag är sjuk. Egentligen är te alltid ett måste för mig jag inte är en kaffedrickare men det blir lite extra gott när jag är rosslig i halsen.

Att dricka te i Kina är dock inte riktigt samma sak som att dricka te hemma. Jag har glömt allt vad tepåsar heter och dricker nu enbart te på kinesiskt vis. I Kina finns alla sorters te; svart, grönt, vitt you name it. Just i Shanghai är det gröna teet mest populärt och överallt ser man människor bära runt på te-termosar. När man tillreder en kinesisk kopp (eller termos) te kan man glömma allt vad teklämmor heter. Man lägger helt enkelt bara ner bladen som de är och silar med tänderna. Sedan smaksätter man efter behov och tycke. Vanligt är att man lägger i några guija bär (du vet de där supernyttiga och trendiga bären) eller lite torkad ingefära. Jag har fastnat för guijabär, rosen knoppar och torkad lime. Mycket nyttigare och godare än Liptons earl grey!

Te är oumbärligt för kinesen. Ordspråket "utan te skulle strupen och samtalet förtorka" verkar tas på stort allvar. Legenden om te går så långt tillbaka som 4ooo år och det sägs att det är samma kejsare, Shennong, som uppfann teet, jordbruket och kinesisk medicin. Te heter "Cha" på mandarin. Ordet "te" eller "tea" kommer från en kinesisk lokal dialekt där man kallar te för "tej". Vanan att dricka te kommer ursprungligen från just Kina, det nådde inte Europa förrän tidigt 1600 tal. Då importerade man främst svart te eftersom den sorten klarade den långa resan från Kina allra bäst. Linne kallade te "Thea sinensis", te från Kina.



visst ser det gott ut!